Mår inget vidare idag, en vän skrev nyss på msn - Äh, gå å dö! Fan vad jag hatar mig själv, hur jag en gör så blir det fel. Han har nog rätt jag kunde lika gärna kunna dö va spelar det för roll igentligen.

Fyller 19 år denna veckan, vill inte fylla år har ingen lust vill bara försvinna! Men tänker inte följa tanken...

Kampen fortsätter dag för dag... vissa dagar är så otroligt jobbiga medans andra känns lätta och bra, Bulimin har en så stor plats i  mitt liv så att jag ibland inte ens tänker på vad jag gör...

Trots att varje måltid slutar över toaletten så är det lika normalt för mig som för dig att gå på toa då du är nödig. Det är som att ta en huvudvärkstablett när huvudet gör ont.

Hon är min medicin, inte den bästa om jag själv ska medge men hon hjälper mig lika väl som hon skadar mig. De flesta som inte förstår dena sjukdom skulle antagligen skratta och jag förstår att en del gör så. Det är oftast så folk reagerar då orden inte finns.  

Visst vill jag bli frisk de vill vi alla, men en del inom mig vill inte! Eller rättare sagt vågar inte. Det är dena delen jag kämpar emot varje dag. Jag är, jag och du är du.  

Helgen är snart över... Dom här dagarna har varit en prövning i flera faser! Var iväg på filmkvällen, det var mat och godis för ca 3 stora hetsätningar! Ville bara ta in allt på ett rum och hetsaäta tills allt var slut, men jag hållde mig undan för allt i världen.

Trots de sprang jag till toan och kräktes två gånger. 

Jag har alltid tyckt att det är svårare att spy hos andra, man känner så bevakad på något viss! Men måste man så måste man så är det bara!

Inte nog med det i fredas skämde jag ut mig totalt. Var iväg med killen och vi skulle ha en trevlig kväll med hans vänner då allt bara blev fel. Blev svimfärdig och föll halft ihop, vet inte om jag svimmade eller inte men minns inte så mycket. Ibland ger kroppen bara upp och för mig är det ingen stor grej längre.

Men minns inte sist något brydde sig så mycket, han var verkligen orolig! R...... vet inte vad jag skulle göra utan dig. Förlåt att jag skrämde dig! 

Varför står jag där jag står idag??? Svaret jag vill ha finns inte tillhands... Helgen kommer bli jobbig, bort bjuden på filmkväll (vi vet alla hur mycket godsaker detta innebär).

Sagt nej så många gånger och ljugit mig till alla möjliga anledningar, kände mig tvungen att säga ja denna gång... Vill ju gå men Bulimin skriker i mitt öra, hon vill att jag ska ställa in i sista stund.... Hon vill skydda mig, hon vill mig illa, hon vill mig väl, hon fårmitt huvud att explodera! 

HATAR MIN KROPP.... HATAR MIG SJÄLV!!!!

Varför ska jag vara så jävla misslyckad???? Vill inte känna mig så här, vill vara nöjd och njuta av livet som det är. Men det går inte! Jag passar inte in!!!

Hur jag en gör så går allt så fel! Jag säger om och om igen till mig själv att i morgon så är det bra men dagarna går det är ju för fan ingen skillnad.  

Hur mycket ska jag behöva hetsäta och kräkas innan den underbara känslan tar hand om mig... Jag kan inte lämna dig Bulimi, jag kan inte leva utan dig...

Varit helt utslagen i feber sedan flera dagar tillbaks, knappt ätit eller tränat så man kan nog säga att de går jämt ut. 

Helt slut, man ska inte behöva vara sjuk! Det borde vara förbjudet...

När har man nått gränsen till att ha gått för långt... Var ute och joggade nyss, sprang så fort så det kändes okej men endå var jobbigt och skönt på än och samma gång.

kroppen sa emot, jag fick tvärstanna för att sedan spy i några minuter, bara magsyra kom upp vilket smakar förskräkigt !!! Kräkreflexerna har helt försvunnit... om jag ska ta upp något på golvet vet jag att allt i magen kommer rinna ut bara sådär... Detta skrämer mig fortfarande!

Tänk bara att du tappar en penna under lektionen och ska ta upp den, fyy vad hemskt om man int kan hålla tillbaks...

Om jag sa att jag var på bättringsvägen så skulle det vara en lögn!!! Trots min kamp så har jag börjat ge upp allt mer för varje dag... Vägen blir allt svårare och stegen jag tar verkar endast gå åt fel håll! Skäms så otroligt, förstår inte varför allt går så fel....

Här sitter jag och säger att det går att bli frisk men nu tvivla jag verkligen... Jag tror inte man kan bli helt återställd, det är inte så enkelt!!! Ingen ätstörning uppstår utan anledning, och jag klara ännu inte att möta min!