Ruta ett ännu en gång.... Joooo jag är besviken på mig själv! Det är jag verkligen.. ska ut och jogga nu, vill komma ifrån alla tankar ett tag!

Hatar mig själv, varför förstör jag mitt liv, min kropp, mitt psyke???? Och framför allt varför förstör jag för och sårar dem som står mig nära? Önskar jag kunde gott göra allt jag gjort... Men det är inte så enkelt.... Ge mig en chans att förklara...

Kampen fortsätter, pengarna kommer i morgon! Ska göra allt för att inte vara själv för det är då allt inträffar.. Jag känner mig själv så väl trots det så kan jag inte sluta hetsäta...

Har bestämt mig för att helgen ska vara bra! Den tanken tänker jag inte ändra på, varit deppigare en på länge dena veckan, ska börja äta antideppresiv medicin igen så att jag inte gör något dumt! 

JAG tänker leva mitt liv!!! Bulimi du ska inte ta alla dagarna ifrån mig!!! Idag har jag kontrollen inte DU!!!! Helgen är min, inte din....

Ännu en dag att vakna till! Bra eller dåligt... Snart fredag, veckorna går alldeles för fort. Vet inte om jag vill hem alls eller om jag vill stanna med min kille! Vad är rätt och vad är fel? Har så många frågor att ställa, så många ord jag vill skrika! Men inte ett ord kommer fram....

Bulimi min vän önskar du kunde spola ner mig i toaletten som du gör med dina spyor! Men istället håller du min hand så hårt! Du vill inte släppa taget... Kanske är det så att vi är fast klistrade! För hur jag en försöker släppa dig, så drar du mig tillbaks! Som om vi var en!!!!

Om du inte förstår min tystnad så kommer du heller inte förstå mina ord....

Orkar inte.... Orkar verkligen inte! Vill inte mer nu.... Radera mina minnen, radera äcklet ur min kropp, radera honom från mina tankar! Vill inte.. Rädd... Rädd för att åka tillbaks, men saknar dem alla även äcklet... är så förvirrad... Vad är det för fel på mig? Hur kan jag fortfrande tycka om honom? FANNNNNNN! Vet inte vart jag ska ta vägen  

Ingen av dem tror mig! Jag försöker själv inbilla mig att inget hänt... Men jag känner det i magen, i hela min kropp! Jag känner hans händer, hans andredräckt och hör hans röst som skrämer mig.... Han har två sidor, den ena är äcklet den andra är min överbeskydande familjemedlem.

Vem är du...vem är jag... vi är en tillsammans!

En tjej fast i helvetets klor! Med en längtan efter att få leva sitt liv... En tjej som vill vara som andra, bli accepterad för den hon är men inte kan vara.

En tjej som gömmer sig bakom sjukdomen styre.. Hon är den blyga lilla tjejen, men sjukdomen har gätt hennen en titel! "Den glad, lyckliga tjej som har vänner vart hon en går" Hon som tar vara på varje sekund och ler stort för minsta lilla grej. Kanske för att hon inte vet om hon lever i morgon, nästa vecka eller nästa år. Kroppen hennes har tagit stryk! Varje stag är en kamp!

Hon ber, ber om ett lv utan smärta! Trots att hon vet att det är omöjligt! Hon vill inte vara fången längre! Trött på att ständigt vara nertryckt, ensam och isolerad. Må hända att sjukdomen levde inom henne, men allt skulle hom inte få ta över.

Kriget fortsätter... Hetsätit ur kylen idag... det fanns inga godsaker så jag över gick till allt från flinger till möjlk och bröd! DÅ menar jag inget bara en macka utan ca en hel limpa!!!! och ett helt flingpaket + några liter mjölk!

Jag försöker verkligen låta bli! Jag äter tills tårarna rinner, tills magen krampar så hårt att jag inte kan röra mig, tills hjärtar slår utanför bröstkorgen och hela kroppen skakar och ger svår svettning.   

Ingen skulle förtså mig om jag ville prata om det, dom säger att dom vet men det gör dom inte! Man kan inte veta om man aldrig varit med om det!

Jag menar alla hatar magsjukan/kräksjukan.. Dom flesta säger att det är en av de jobbigaste tiden som finns och att man är helt slut i hela kroppen! Då vill jag bara säga, prova att ha det varenda jävla dag!!!! Då vet ni hur jobbigt det är att kliva upp ur sängen varje morgon, hur svårt det är att hålla leendet på läpparna och prata som om inget är fel.  

Hjärtklappning...ont som FAN!!!! Började träna som vanligt igen dena veckan. Hjärtat gör ondare en på länge just nu, vet inte riktigt vad jag ska tro om saken.

Vet inte om jag ska berätta för någon eller hålla tyst, antagligen blir det att hålla tyst men iallafall. För eller senare kommer jag bli tvungen att söka hjälp trots att jag absolut inte vill och absolut vill! Men skäms fortfarande för mycket!