R....... en dag, en dag vill jag verkligen kunna berätta. Men den dagen är inte idag! Om jag ska vara ärlig så tror jag att du misstänker vad jag verkligen göra när jag går mot toaletten med ett leende på läpparna.

Om någon skulle kunna lista ut det så vore det du. Du ser tecken, jag känner det, dina ögon visar det för mig. Du vet men vågar inte tro.  

Om jag skulle berätta för någon i världen så skulle det vara du, trots att skammen är stor! Rädslan att du ska lämna mig finns fortfarande kvar! Skulle du någonsin klara av att vara i min närhet om du visste? Skulle du bli äcklad av tanken? Skulle du behandla mig annorlunda?   

Du ser hur jag undviker pussar/kyssar efter alla måltider, du luktat på min andedräkt, pussar mina händer och ser mig sedan i ögonen. Vet du?

Hur skulle jag svara om du frågade? Skulle jag tala sanning eller hitta på en ny ursäkt och skratta bort allt?

Du kramar mig och säger att jag är söt och vacker, ska jag våg tro dig? att du tycker om mig precis som jag är, hur menar du då? Jag?

Ser du inte hur vidrig jag är? Vilken hemsk person jag är? Ser du inte personen i spegeln? Personen som skriker alla dessa ord om mig? Hon har rätt om mig! Jag är igen bra människa, jag är inte värd din kärlek och omtanke!

Du har all rätt till att lämna mig! Men jag ber dig att stanna! För jag Äls…. Dig  

Jaaaa då var man tillbaks ner i helvetet igen! Pengarna kom idag, kroppen drogs mot affären och köpte hetsmat för 193 kr     Vågar inte räkna kalorierna  

VARFÖR KAN HON INTE LÅTA MIG UMGÅS MED DOM JAG BRYR MIG OM? Önskar jag slapp en dag, en dag utan Bulimin, en dag utan att kräkas! En dag utan ångest! Trots det så älskar jag henne mer en allt annat!   Hon är kärlek av smärta! Kärlek av sorg! Hon har varit mitt allt så länge! Hon håller mig fast.

Har du också dina dagar? Dagar då du bara vill ge upp, då du bara vill ställa dig på ett bord och skrika ut din smärta? Då du bara vill försvinna från världen och alla i den, även bulimin?

Du har försökt så mycket men inget hjälper, ingen tar dig på allvar! Alla låtsas att problemet inte existerar överhuvudtaget!

För alla annhöriga där ute, det värsta du kan göra är att låtsas för att slippa följderna! Även om det känns som om du bara förvärar situationen så är det fel, ett ord om att du bryr dig kan göra så mycket, mer en du kan ana. Bara ordet att du alltid finns där vad som en händer.

Kampen kommer vara lång men tänk på allt du kommer missa i livet om du inte försöker ändra på ditt liv nu, idag, i morgon! Det är inte säkert att du kommer bli helt frisk, tankarna kommer finnas kvar! Men sättet du lever på nu kan inte vara bättre!

Hur många gånger har du valt en hetsätning istället för att träffa din kille/tjej, vänner eller familj? Om du är ärlig mot dig själv så vet du att det är för många gånger för att ens räkna! Vill du leva så här? Isolerad och ensam?

Vill du bli som mig? Efter 8 ½ år och fortfarande drabbad? Det kommer inte bara att gå över, du kan inte klara det på egen hand! Skäms inte för att söka hjälp, kämpa för att få den hjälp du förtjänar!

Gått ner ett kg.... men märker ingen skillnad alls! Där ser man det finns något bra med att vara pank O_O

Pengarna kommer i veckan kan inte låta bli att längta efter att hetsäta... Tanken får mig att skämas. här har jag varit pank i två veckor och det enda jag vill göra är att köpa hets mat  Ska göra allt för att det inte ska inträffa.. tänker inte sitta still en sekund! Tänker inte ens tänka tanken!!!! FÅR INTE TÄNKA TANKEN!

Hur mycket jag en försöker så vet jag inombord att hon redan har vunnit! Jag ger upp alldeles för lätt, men har man en jobbig dag så tröstar hon när ingen annan gör det...

Blir lika förvånad varje gång jag ser hur många som läser min blogg... Trodde knappt att 2 personer skulle läsa. Ni ger mig lusten att fortsätta dela med mig av mitt liv tillsammans med Bulimin! 

Ni undara säkert varför jag skriver Bulimi med stor bokstav,  svaret är att hon har blivit en person i mitt liv lika mycket som alla runt om i mitt liv.  

Jag hoppas verkligen att jag på något viss kan hjälpa er genom att dela med mig alla nackdelar, trots att jag även nämner fördelarna också.

Mitt liv har blivit sjukdomen! Trots alla åren som gått vill hon inte lämna mig.. Men jag kämpar fortfarnd emot henne trots att kampen  endast blir svårare!

Jag vet inte om det är du som är drabbad, en vän eller en familjmedlem. Men jag vet att du inte skulle vara här ifall du inte hade ett skäll. 

Kämpa för en framtid! 

En dag.. En dag kanske vi kan leva i frid, du och jag med en framtid! Just nu har jag svårt att se den varför mig. Men jag vill se bortom detta livet! Känna lycka och glädje utan att vara fast i din famn!

Ständigt säger jag till mig själv att jag har kontrollen... Att mitt beteende är normalt, att det inte finns något att bli frisk ifrån! Dessa tankar gör att jag klarar av morgon dagen! Det är en skam att ens våga erkänna för sig själv, att man lider av en sjukdom som endast existerar i hemlighet.

Man önskar att man kunde bytta det mot anorexi, eller någon annan sjukdom som syns lättare... Så att allmänheten ser när orden inte räcker till. Men vi är inte så vi döljer allt in i minsta detalj! Varenda steg finns i baktanken och styr så att det förblir så. För ingen skulle ta oss på allavar! Det märker man med tiden!

FAN VILKA MAGSMÄRTOR!!!! Gör fruktansvärt ont  Dumma jävla bulimi!!!!

Du förstör min kropp, varför vill du skada mig? DU som är min vän! Ska inte vänner bry sig om varandra?

Funderar på att gå till vårdcentralen och be om något mot smärtorna eller att dom kan säga vad felet är, både hjärtat och tarmarna är värre än på länge nu! Men vet inte om jag vågar (är en riktig fegis).  

Bulimi hur länge till vill du leva mitt liv? Hur länge ska jag tillåta dig?

När ska jag få göra det jag aldrig fått göra? Hur kan du vilja vara en del av mig? Du som tycker så illa om mig! Varför vill du isåfall vara min vän, min syster, mitt samvete, min frihet? Hur länge till ska jag vara ditt offer?

Trots allt detta så vill jag vara en del av dig... Men varför? Din kärlek tar allt ifån mig! Och jag tillåter det utan att ens skrika! Om du tycker om mig så mycket varför kan du inte släppa taget...

Varför hittade du just mig den är dagen efter skolan då jag endast var 11 år, så oskyldig! så ensam! Du gav mig, än stark tröst som ingen kunde ge, för ingen visste! Vi hetsåt tillsammans utan stopp varenda dag.

Det fanns bara du och jag, ingen annan existerade! Du gjorde mig så lycklig. Så varje dag efter skolan övertyggade du mig om att göra samma sak om och om igen och skylla på annat om någon märkte att det saknades mat, glass, kakor och godis.

Så nu är vi här 8½ år senare, kvar i samma båt. När lät jag dig få en så stor plats i mitt liv?