Förlåt att jag inte varit så närvarende det sista... mycket har hänt som hindrat mig från att skriva! Jag vet inte om det är ett bra eller dåligt tecken!

Men jag hoppas ni kan finna lite frid i sommarens solsken! Vi har alla en svår kamp framför oss, vissa dagar vill vi bara ge upp andra kan vi inte vänta på att kämpa oss igenom.

Men vad som en händer så är ni inte ensamma! Du är inte ensam! DU ÄR VÄRDEFULL! Låt inte någon annan styra den tanken!

Vem är jag? vad kämpar jag för? Fy FAN vad jag hatar dessa frågorna som ständigt snörar i min skalle!!!!

De kan alla säga att jag endast söker uppmärksamhet, men hur kommer de då sig att jag är anonym här? Trött på att höra det, kan dom inte bara försöka fatta! Det är inget märkvärdigt det är en sjukdom inget annat... det är som cancer som äter upp en inifrån! Utan att någon ser utan att du kanppt själv vet. 

61 kg och en byxsstorlek mindre :D trots hetsätningar.. en bra början på lovet :D Måste bara se till att inte allt kommer tillbaks lika fort som det försvunnit....

Har varit bort rest i några dagar men nu är jag tillbaks... känner mig så otroligt lat har inte tränat på ca 8 dagar! Mer en promenader, har trots det inte gått upp i vikt iallfall. Vilket känns bra!

Jag visste att det skulle bli jobbigare till sommaren som det alltid brukar bli! Men jag kämpar! Precis som du! Allt jag kan säga är, sitt inte still det är då hetsätnings suget dyker upp! Åk iväg och träffa vänner, istället för att vara i ensamheten! Du kommer inte våga äta för mycket med dem alla runtom.  

Tack alla ni läsare som tar er tid att besöka min blogg.. Det betyder mycket ska ni veta! Lik som ni känner jag också av ensamheten i perioder!

Har så mycket jag vill säga men allt sitter fast i mitt hjärta! Jag har nu varit drabbad av Bulimin i nio år. För mig är det inte bara negativit utan hon har också varit en hjälpande hand under svåra tider, även om konsekvenser sällan blev bra!

Jag är fast i hennes famn och kommer inte låss. Låg inne på behandling i 6 månader! Så vid det här laget har jag gett upp allt hopp om att en dag bli frisk! Inerst inne vet jag inte om jag skulle klara vägen ditt även om jag hade velat.

Om jag var min syster... så skulle jag vara perfekt! Men jag är jag och inte min syster! Jag kan inte vara som henne hur mycket ni än vill det!

Jag föddes till en egen person inte som hennes tvilling! Jag vet att ni aldrig kommer vara lika stolt över mig som ni är över henne! Jag vet att jag aldrig kommer få hennes vackra yttre eller hennes fina personlighet. Varför gör ni då så här???

Har inte jag all rätt till att vara mig sjäv och njuta av livet som er??? Måste jag vara en annan person för att få eran kärlek??? Varför kan ni inte tycka om mig för den jag är istället för den jag inte är???

Fick panik igår... Jag var ute på promenad och hetssuget kom så jag sprang in på willys för att köpa min vanliga hetsätningslista! (Brukar köpa det på willys efter som min familj brukara handla på ica).

Iallfall, när jag stod där och plockat på mig nästan allt så får jag synd på farsan    PANIKEN FLYGER när han ser mig och frågar vad jag gör... Vad FAN skulle jag göra??? Han visste vad jag gjorde men endå frågade han. Vi gick till kassan och köpte vår mat sedan tog vi bilen  hem tillsammans!

Jag försökte prata bort allt men farsan satt bara tyst! Under kvällsmaten satt han bara och stirrade på mig och frågde vad jag skulle gör efter maten. FAN!!!!! är jag hade hetsätit så satt han vid datorn utanför toaletten och hörde antagligen när allt kom upp igen!   

Jag som brukar vara så bra på att smyga med mig hetsätningsmat hem... SKÄMS!!