Ligger nu pendlande mellan 74,1-75 kg! precis vid normalvikt.. vill igentligen vara runt 70 kg och inte ligga så nära övervikt hela tiden.

Men måste börja lyssna på min kropp nu.. Varit sjuk 3 långa omgångar inom 2 månader och varje gång jag återgår till min rutin kommer den en ny omgång. Jag har nu tränat 4-3 gånger per vecka i ca 2½ år och promenerat/powerwalkat 10 000 steg alla andra dagar! 

Utan pauser har jag kämpat! Men min kropp är nu övertränad och har panik att över att behöva varvaner. De nya målet har blivit att inte göra något aktivit 1-2 gånger i veckan och låta kroppen vila upp sig & öka kalori intaget. Vill inte förlora de jag vunnit! Hatar att bara fokusera på maten! Vill inte tillbaka ditt!

-Jag vill bry mig om cm & inte kilon!

-Jag vill bry mig om träning & inte förbräning!

-Jag vill bry mig om umgänge & inte mat!

-Jag vill bry mig om ork & inte mängd kalorier!

-Jag vill bry mig om hur långt jag har kommit & inte hur långt jag har kvar!

Fortfarande problem med tankarna om att jag måste förbränna de jag äter! Men vet att jag kämpar igenom detta för att orka ha en vardag som fungerar med ett vanligt liv! Jag måste kunna slappna av utan kravet av rörelse! 

Jag vill nå mitt mål till sommaren att springa ett marathon på 42 km! Jag vill kunna bevisa för mig själv att jag kan slå tankarna om misslyknade! 

Blir mer och mer frustrerad.. Har ont i alla muskler och problem med löpparknä, tar mig trots de till gymmet 4 gånger per vecka.Denna månaden ligger jag på 76,6 kg så har nu bara 1,6 kg kvar till normal vikt. Vilket känns både bra och jobbigt då jag ska gå ner med träningen till 3 gånger när jag väl är där. 

Jag har kämpat så hårt att inte gå tillbaka, men blir mer osäker på mig själv ju mer jag närmar mig. Har bestämt att jag inte ska ner till en siffra utan ett hälsosamt fetprocent istället. Kommer dock fortsätta att väga maten så jag inte äter för lite igen, tänker inte gå tillbaka till svält lägget. 

Också börjat på ny medicin behandling för min  hypotyreos så är lite skraj för att gå upp ett par kilo innan rätt dosering, men i längden blir nog ämnesomsätning som den ska iallfall. Skönt att isäåfall kuna äta normal uttan att oroa sig. 

Kan inte sluta tänka på en situation i gym omklädningsrummet. Tre tjejer runt 13-14 års åldern snackade om hur svårt de är att hitta en jacka då men ser så TJOCK ut i dem flesta.. En av dem vissade sin jacka i storlek S och alla sa tillsammans att allt annat köper de i storlek XS, men jackan var hon tvungen att köpa i S bara för att hon skulle kunna röra armarna hur hon ville. Sedan gick de över till hur TJOCKA dem alla kände sig och att de tog för stor plats. 

En av dessa tre var mer än bara mager! Skulle inte förvåna mig om mer än två av dessa håller på att utvecka ätstörningar. Sorgligt att tjejer inte få lära sig att kvnnokroppen inte är tjock i den åldern utan håller på att utveckla sig till så den ska vara.  

Bara för att höfterna blir breddare så är man inte tjock! Varför är de okej att få större bröst men inte större höfter? Vad är de för syn alla matas in med? Så tråkigt med tre perfekta fina tjejer inte kan se sig som vackra!

Vi är alla skrämda för hur vi alla tror att våra kroppar ska se ut! Men ingen kropp är den samma! Men de betyder inte att vi inte är vackra! Du är skapad som just du ska vara! Så sluta sträva efter något som kan förstöra ditt liv!

Fortfarande jobbigt med att äta ute.. Särskilt om jag inte tränat! Så mycket kcal på en gång så man inte kan få ihop måltiderna bra. Försöker att inte visa de, försöker att få de kännas bra. 

Helgerna känns också jobbiga vräker i mig som en hetsätning utan att kräkas! Men samtidigt vet jag att hetsätningen måste läggas om till att unna sig. Den ska kännas okej! då jag har bestämt! att jag ska få äta precis vad jag vill. För de funkar inte att förbjuda något! De är då man förlorar kontrollen helt. 

Tänker inte återgå till Hennes regler! De är mina regler vi ska följa inte Hennes! Vet att de känns som en hetsätning men magsäken är mindre nu. Då jag äter oftare och mindre, så de är bra en känsla inte mer. Jag tänker inte vara rädd för en känsla mer!

Har den sista tiden tänkt väldigt mycket på alla de konstiga ideal vi skapat oss! Varför har jag alltid strävat efter att vara prerfekt? På insidan och ut?  Varför gör man så mycket för andra medans de igentligen inte gör någon skillnad för än själv. 

Har vägt allt mellan 54-110 kg och har aldrig igentligen varit lycklig oavsätt vad vågen har varit på! Vet inte varför vi får för oss att vi kommer vara lyckliga om utsidan ser bra ut.

Man blir ju aldrig nöjd ändå! Kilo efter kilo, så tänker man bara samma sak. Om ett kilo så är jag lycklig, jag vet att jag kommer vara lycklig! Och nej de har inte med vikten att göra igentligen! jag har alltid sätt min viktnedgång som medicin, den får mig att må bra. 

Idag vet jag Hon(BULIMIN) alltid kommer finnas med mig! Men att jag måste styra vägen vi väljer.

HÄR KOMMER BILDER PÅ MIN VÄRSTA TID MED BULIMIN!

BILDER PÅ MIN KAMP MOT FRIHETEN!

Haft tillbaka tankarna allt oftare igen... jobbigt att påminna sig själv att tänka rätt! Haft mens i 3 veckor då jag skaffat en ny p-stav. Vilket inte gjort tankarna lättare, jag menar finns de någon annan gång utom mens och hetsätningar som man känner sig så här svullen. Man känner sig inte direkt bekväm med sig själv. 

Men de jobbigaste har nog varit choklad suget, har inprincip ätit varje dag.. Visst jag har hållt mig under mitt kcal värde! Men har lite ångest ändå! Då jag bara brukar äta onyttigt på helgerna. 

Och nu kommer hösten också, vilket innebär massor med extra kläder då man alltid ska frysa, man ser ju för fan ut som en rund boll med alla dessa lager. 

Hinner knappt med mig själv, längre... Alltid är de något som ska göras och någon att träffa! Visst man gör de man måste men de är ju inte direkt de man vill! Tiden räker inte till.

Vet att jag är för snäll och att jag ibland borde säga nej, men vill inte göra folk besvikna! Vill finnas sär för andra och då blir livet ett stressigt kaos!

De är svårt för folk att fatta, jag kan bara hålla mig vaken 12 timmar om dagen! Då jag måste sova vilket är återhämtning för mitt huvud, jag klarar inte mer timmar! Visst jag kan dränka mig med cocacola och koffintabletter men de hjälper ju bara den dagen och nästa är jag död igen. Önskar dom kunde respektera att jag kanske vill hinna annat en att bara umgås. Bara för att andra klarar sig på 6-8 timmar och kan vara människa resten innebär inte att jag gör de! 

Ja jag har ADHD men de innebär inte hyperaktivitet på de sättet folk tror, min ADHD gör att min HJÄRNA går på HÖGVARV och INTE min KROPP, så när de inte får plats mer så ramlar hjärnan ihop av trötthet. Så jag tar medicin för att ha en så normal vardag som möjligt. 

Hade en extrem jobbig dag igår, inte ofta jag vill hetsäta längre men igår ville jag. Usch allt bara föll samman, troligt viss blev de nog för mycket helt enkelt.

Grinat och varit förbannad på och och samma gång, så jobbigt när man inte vet vart man ska ta vägen.

Så jobbigt när andra bara ska tro saker om än! Hatar andras åsikter, jag bestämer ju för fan vad jag klarar av och inte. Varför kan folk inte bara fatta! Man kan ju för fan inte vara prefekt! De går inte... Även om de gick så hade jag inte velat vara de heller. Hur man en försöker få folk att förstå så är de inprinsip meningslöst! Man kan ju lika gärna spika fasta sig i ett hörn. antingen ska man må toppen eller ligga på botten. Jay vilket underbart samhälle vi har skappat oss....... 

Känner stora krav/stress och press av omgivningen... Fick veta för ca 2 år sedan att jag varit fel diogniserad i nästan hela mitt liv. har alltid trott att min ätstörning berodde på PTSD och DEPRESSION då de är de dom behandlat mig för...Allt jag fick var medicin till medicin som bara gjorde mig tröttare. 

Men har nu mina svar, jag har ADHD och ASPERGERS! Vilket jag inte trodde skulle spela någon roll tills jag testade ADHD medicinen för första gången, mitt liv känns helt igen... Jag är jag! Vilken känsla att känna igen sig själv efter att varit så förlorad så länge. Jag orkar igen! Jag lever igen!

Varför tog då så många år innan jag fick mina diagonser, kunde jag mått så här mycket bättre tidigare? Blir så arg på psykiatrin! Bup pratade om en utredning redan när jag var 15 år, men istället blev de antidepressiva mediciner då de var lättare och billigare för dem!

Nu håller jag på att trappa ur min ångest medicin med hjälp av psykiatrin men då de är så långsamma med allt, så slutade jag med mina antidepressiva själv, varit svårt med abstinensen men annars gått bra. Vet dock inte vad dom kommer säga nät de märker.

Nu är jag bara fast i mellan att må dåligt och vara helt frisk, mellan steg är för fan svårare en allt annat, jag ska förhoppningsviss ut och praktisera innan jag kan få jobba igen. Möten med lss, psykiatrin, försäkringskassan och arbetsförmedlingen. Varför ska de vara så mycket, och varför ska jag ha kontakten mellan alla, varför inte bara ha ett möte med varandra? Trött på systemet som tror att dom har koll! Då dom igentligen inte vet något. Har varit på flera möten men allt är ju bara samma! Bara gör något vill inte vara fast i en cirkel.