Ligger nu pendlande mellan 74,1-75 kg! precis vid normalvikt.. vill igentligen vara runt 70 kg och inte ligga så nära övervikt hela tiden.

Men måste börja lyssna på min kropp nu.. Varit sjuk 3 långa omgångar inom 2 månader och varje gång jag återgår till min rutin kommer den en ny omgång. Jag har nu tränat 4-3 gånger per vecka i ca 2½ år och promenerat/powerwalkat 10 000 steg alla andra dagar! 

Utan pauser har jag kämpat! Men min kropp är nu övertränad och har panik att över att behöva varvaner. De nya målet har blivit att inte göra något aktivit 1-2 gånger i veckan och låta kroppen vila upp sig & öka kalori intaget. Vill inte förlora de jag vunnit! Hatar att bara fokusera på maten! Vill inte tillbaka ditt!

-Jag vill bry mig om cm & inte kilon!

-Jag vill bry mig om träning & inte förbräning!

-Jag vill bry mig om umgänge & inte mat!

-Jag vill bry mig om ork & inte mängd kalorier!

-Jag vill bry mig om hur långt jag har kommit & inte hur långt jag har kvar!

Fortfarande problem med tankarna om att jag måste förbränna de jag äter! Men vet att jag kämpar igenom detta för att orka ha en vardag som fungerar med ett vanligt liv! Jag måste kunna slappna av utan kravet av rörelse! 

Jag vill nå mitt mål till sommaren att springa ett marathon på 42 km! Jag vill kunna bevisa för mig själv att jag kan slå tankarna om misslyknade! 

Fortfarande jobbigt med att äta ute.. Särskilt om jag inte tränat! Så mycket kcal på en gång så man inte kan få ihop måltiderna bra. Försöker att inte visa de, försöker att få de kännas bra. 

Helgerna känns också jobbiga vräker i mig som en hetsätning utan att kräkas! Men samtidigt vet jag att hetsätningen måste läggas om till att unna sig. Den ska kännas okej! då jag har bestämt! att jag ska få äta precis vad jag vill. För de funkar inte att förbjuda något! De är då man förlorar kontrollen helt. 

Tänker inte återgå till Hennes regler! De är mina regler vi ska följa inte Hennes! Vet att de känns som en hetsätning men magsäken är mindre nu. Då jag äter oftare och mindre, så de är bra en känsla inte mer. Jag tänker inte vara rädd för en känsla mer!

Har den sista tiden tänkt väldigt mycket på alla de konstiga ideal vi skapat oss! Varför har jag alltid strävat efter att vara prerfekt? På insidan och ut?  Varför gör man så mycket för andra medans de igentligen inte gör någon skillnad för än själv. 

Har vägt allt mellan 54-110 kg och har aldrig igentligen varit lycklig oavsätt vad vågen har varit på! Vet inte varför vi får för oss att vi kommer vara lyckliga om utsidan ser bra ut.

Man blir ju aldrig nöjd ändå! Kilo efter kilo, så tänker man bara samma sak. Om ett kilo så är jag lycklig, jag vet att jag kommer vara lycklig! Och nej de har inte med vikten att göra igentligen! jag har alltid sätt min viktnedgång som medicin, den får mig att må bra. 

Idag vet jag Hon(BULIMIN) alltid kommer finnas med mig! Men att jag måste styra vägen vi väljer.

HÄR KOMMER BILDER PÅ MIN VÄRSTA TID MED BULIMIN!

BILDER PÅ MIN KAMP MOT FRIHETEN!

Haft tillbaka tankarna allt oftare igen... jobbigt att påminna sig själv att tänka rätt! Haft mens i 3 veckor då jag skaffat en ny p-stav. Vilket inte gjort tankarna lättare, jag menar finns de någon annan gång utom mens och hetsätningar som man känner sig så här svullen. Man känner sig inte direkt bekväm med sig själv. 

Men de jobbigaste har nog varit choklad suget, har inprincip ätit varje dag.. Visst jag har hållt mig under mitt kcal värde! Men har lite ångest ändå! Då jag bara brukar äta onyttigt på helgerna. 

Och nu kommer hösten också, vilket innebär massor med extra kläder då man alltid ska frysa, man ser ju för fan ut som en rund boll med alla dessa lager. 

Hinner knappt med mig själv, längre... Alltid är de något som ska göras och någon att träffa! Visst man gör de man måste men de är ju inte direkt de man vill! Tiden räker inte till.

Vet att jag är för snäll och att jag ibland borde säga nej, men vill inte göra folk besvikna! Vill finnas sär för andra och då blir livet ett stressigt kaos!

De är svårt för folk att fatta, jag kan bara hålla mig vaken 12 timmar om dagen! Då jag måste sova vilket är återhämtning för mitt huvud, jag klarar inte mer timmar! Visst jag kan dränka mig med cocacola och koffintabletter men de hjälper ju bara den dagen och nästa är jag död igen. Önskar dom kunde respektera att jag kanske vill hinna annat en att bara umgås. Bara för att andra klarar sig på 6-8 timmar och kan vara människa resten innebär inte att jag gör de! 

Ja jag har ADHD men de innebär inte hyperaktivitet på de sättet folk tror, min ADHD gör att min HJÄRNA går på HÖGVARV och INTE min KROPP, så när de inte får plats mer så ramlar hjärnan ihop av trötthet. Så jag tar medicin för att ha en så normal vardag som möjligt. 

Hade en extrem jobbig dag igår, inte ofta jag vill hetsäta längre men igår ville jag. Usch allt bara föll samman, troligt viss blev de nog för mycket helt enkelt.

Grinat och varit förbannad på och och samma gång, så jobbigt när man inte vet vart man ska ta vägen.

Så jobbigt när andra bara ska tro saker om än! Hatar andras åsikter, jag bestämer ju för fan vad jag klarar av och inte. Varför kan folk inte bara fatta! Man kan ju för fan inte vara prefekt! De går inte... Även om de gick så hade jag inte velat vara de heller. Hur man en försöker få folk att förstå så är de inprinsip meningslöst! Man kan ju lika gärna spika fasta sig i ett hörn. antingen ska man må toppen eller ligga på botten. Jay vilket underbart samhälle vi har skappat oss....... 

Tiden har gått så fort och ändå då långsamt, man kan nog säga att jag föll till botten på resan mot friskhet men är närmare än jag någonsin varit tidigare.

Men vet inerst inne att jag alltid kommer ha Henne på min axel, vilket var de jag beövde inse! Hon är en del av mig men behöver inte vara den ända delen. 

De gick så långt att jag isollerade mig från allt ock alla, behövde min ensamhet för att stå emot.

Bestämde mig en dag tvärt att jag skulle sluta kräkas, vet inte hur många gånger jag misslyckade men de var gång på gång! Gick upp kilo till kilo men klarade tillsist dag till månader. Idag kräks jag ca 1-2 gånger per år men känns tillräkligt för att kalla mig frisk. 

Gick upp till 110 kg de högsta jag någonsin nått, skämdes mer än någonsin men tog istället steget mot att börja äta. Trodde de skulle bli svårt, men de var så mycket svårare! Åt tidigare 1 gång om dagen som högst och äter idag 4-5 gånger per dag.

Men kontrollen är min, köpte mig ett aktivitetsarmband, började väga maten och räkna kalorier igen. Alla sa att jag skulle ramla tillbaka men har istället gått ner till 79 kg och gymmar 4 gånger i veckan.

Börjar trivas i min kropp och går äntligen i storlek L igen. Mitt mål är att aldrig gå i en mindre storlek en M då jag är 1.74 cm lång. Många säger nog att 79 kg är mycket men de är du som avgör vad som är mycket och inte andra! Du bestämmer över dig och ditt liv ingen annan!

Dagarna går inte precis bättre.. Ramlar bakåt varje gång jag tar ett steg framåt! Hon har n varit en del av mig i nästan 10 år.. Alla mina tonårs år fick hon som ett brev på posten! Skäms att de skulle bli så här, varför blev de jag av alla i denna värld? Är jag mindre värd, de känns så i varje tanke jag tänker!

Börjar tröttna på att kämpa dag in och dag ut, när varken någon ser eller vet min smärta, mer en ni som läser på denna blogg!