Bättre att säga för lite en för mycket... Vill inte behöva ljuga längre, men klarar inte att se deras nerlåtnde blickar om jag skulle säga att hetsätningsbehovet måste fyllas på. Ville inte ge dem, de dåliga samvetet jag tvingas bär på varje dag.

Har blivit allt bättre på att dölja denna börda, vill inte skada mina nära och kära mer en jag redan gjort. Börjar ge upp hoppet om att bli frisk...

Hetsätning ännu en gång... är besviken på mig själv! Hur mycket måste man kämpa för att bli frisk??? Precis när man börjar att tro att det börjar bli bättre så rasar allt samman ännu en gång....  

I maj-juni 2010 hände något jag aldrig kommer kunna glömma.....

Många har tidigare berätta hur speciellt det känns att bära på ett liv. Kunde inte tro mina ögon när jag satt där och räknade sekunderna förre graviditetstestet hade vissat om jag var positiv eller negativ.

Jag kunde inte tro mina ögon, jag var GRAVID!!!! HUR??? Testet måste ha vissat fel tänkte jag men efter andra gången blev jag övertygad... Var både panikslagen och överglad på en och samma gång.

Jag kände mig som en mamma genom att bara ha sätt testet! Hade tänkt berätta för R.... men det blev inte rätt tillfälle, med tiden så började jag inbilla mig hur allt kunde bli, hur fint det skulle vara med ett barn. Eller om jag skulle behöva göra en abort, men en dag förändrades allt. 

En kill kompis mådde dåligt och var upprörd, så jag gick efter honom för att se vad som var fel men iställe för ord räknade han högt till tio och sparkade mig sedan in i elementet bakom oss, spark efter spark. Allt jag såg var hans väldiga svarta kängor och hur smärtan kändes då de träffade mig rakt i magen. 

Jag hade inte berättat för honom om min graviditet men inombords skrik jag åt honom att slå mig var som helst utom min mage, inte mitt barn.. Inte ett ord kom ur min mun men gråten bildades i mina ögon då han smälde igen dörren framför mig där jag låg på sten golvet. Vad hade jag gjort för fel, var orden som snörrade i mitt huvud då jag långsamt försökte resa mig.

Min kropp var full av blåmärken, magen gjorde så otroligt ont, smärtan var som ingen annan. bara någon dag senare fick jag missfall. Tårarna föll i floder medans blödningen höll igång i timmar. Jag hade förlorat ett liv, ett barn på nästan 6 veckor!

Det var som att förlora en del av sig själv. I min sorg berättade jag inget för R.... Kunde inte! kanske mådde han bättre om han aldrig vetat att jag burit hans barn.

Idag blev dagen jag berättade för R.... om hur vårt barn aldrig kom till världen. Tårarna rann ner för mina kinder, trodde aldrig han skulle bli så besviken.

Kan inte sluta tänka på hur barnet skulle kunnat ha blivit....

Vissa saker sitter fast i själen... Saker man bara vill skrika ur sig! Jag är så otroligt trött på att bli ner tryckt, vem bestämde att sånna som jag inte ska få lov att finnas?

Ännu en dålig dag väntar... mår inte bra idag, känner mig gråtfärdig men vet inte varför. Vad jag en gör så blir det fel, spelar ingen roll vem man frågar. Ibland känns det som att jag är född för att hatas, men varför? Är det därför Bulimin inte kan lämna mig?   

Ångesten går upp och ner, här om dagen hade jag svårt att ens få i mig maten... så tillsist glömde jag bort hungern och 4 timmar gick till 10 timmar, vilket jag skäms över! Igår var en dålig dag...

Min pojk mår dåligt och oron får mig att totalt glömma vilka tankar som är friska och vilka som är sjuka! Vill så gärna finnas där för honom men istället drar han sig ifrån mig. Vill hålla om honom och säga att allt kommer bli bra, att jag alltid kommer finnas där!

Lånade 140 kr av en vän till mat i helgen... 40 kr gick till mat och 100 kr gick till hetsätnings godis/chips/choklad. Känns inte alls bra att hetsäta upp lånade pengar. Men  när jag väl stod där i affären så tog Bulimin över och la ner allt i matkorgen. SNYFT!!!! Nu ligger allt i avloppet och möglar.  

Förtillfället känns allt upp och ner, har för mycket  att tänka på.. Hade jag haft pengar skulle jag för längesedan sprungit och köpt hetsätningsmat! Visst är det bra på sätt och viss att plånboken är tom men ibland vill jag hetsäta så jag skulle kunna göra vad som helst.

Vill inte känna mig så kontrollerad men kan inte hindra tankarna... Har börjat träna igen, midjan är smalare men vikten  har ökat :( vågade väga mig i helgen siffran hamnade på 66 kg!!!!! Fick panik, jag som aldig skulle hamna över 65 kg, skäms, hoppas det är muskler och inte fet...

Kan inte duscha med tänd lama skäms för mycket för att se mig själv i speglen överhuvudtaget.. VARFÖR SKA JAG KÄNNA SÅ HÄR????