Haft tillbaka tankarna allt oftare igen... jobbigt att påminna sig själv att tänka rätt! Haft mens i 3 veckor då jag skaffat en ny p-stav. Vilket inte gjort tankarna lättare, jag menar finns de någon annan gång utom mens och hetsätningar som man känner sig så här svullen. Man känner sig inte direkt bekväm med sig själv. 

Men de jobbigaste har nog varit choklad suget, har inprincip ätit varje dag.. Visst jag har hållt mig under mitt kcal värde! Men har lite ångest ändå! Då jag bara brukar äta onyttigt på helgerna. 

Och nu kommer hösten också, vilket innebär massor med extra kläder då man alltid ska frysa, man ser ju för fan ut som en rund boll med alla dessa lager. 

Hinner knappt med mig själv, längre... Alltid är de något som ska göras och någon att träffa! Visst man gör de man måste men de är ju inte direkt de man vill! Tiden räker inte till.

Vet att jag är för snäll och att jag ibland borde säga nej, men vill inte göra folk besvikna! Vill finnas sär för andra och då blir livet ett stressigt kaos!

De är svårt för folk att fatta, jag kan bara hålla mig vaken 12 timmar om dagen! Då jag måste sova vilket är återhämtning för mitt huvud, jag klarar inte mer timmar! Visst jag kan dränka mig med cocacola och koffintabletter men de hjälper ju bara den dagen och nästa är jag död igen. Önskar dom kunde respektera att jag kanske vill hinna annat en att bara umgås. Bara för att andra klarar sig på 6-8 timmar och kan vara människa resten innebär inte att jag gör de! 

Ja jag har ADHD men de innebär inte hyperaktivitet på de sättet folk tror, min ADHD gör att min HJÄRNA går på HÖGVARV och INTE min KROPP, så när de inte får plats mer så ramlar hjärnan ihop av trötthet. Så jag tar medicin för att ha en så normal vardag som möjligt. 

Hade en extrem jobbig dag igår, inte ofta jag vill hetsäta längre men igår ville jag. Usch allt bara föll samman, troligt viss blev de nog för mycket helt enkelt.

Grinat och varit förbannad på och och samma gång, så jobbigt när man inte vet vart man ska ta vägen.

Så jobbigt när andra bara ska tro saker om än! Hatar andras åsikter, jag bestämer ju för fan vad jag klarar av och inte. Varför kan folk inte bara fatta! Man kan ju för fan inte vara prefekt! De går inte... Även om de gick så hade jag inte velat vara de heller. Hur man en försöker få folk att förstå så är de inprinsip meningslöst! Man kan ju lika gärna spika fasta sig i ett hörn. antingen ska man må toppen eller ligga på botten. Jay vilket underbart samhälle vi har skappat oss....... 

Känner stora krav/stress och press av omgivningen... Fick veta för ca 2 år sedan att jag varit fel diogniserad i nästan hela mitt liv. har alltid trott att min ätstörning berodde på PTSD och DEPRESSION då de är de dom behandlat mig för...Allt jag fick var medicin till medicin som bara gjorde mig tröttare. 

Men har nu mina svar, jag har ADHD och ASPERGERS! Vilket jag inte trodde skulle spela någon roll tills jag testade ADHD medicinen för första gången, mitt liv känns helt igen... Jag är jag! Vilken känsla att känna igen sig själv efter att varit så förlorad så länge. Jag orkar igen! Jag lever igen!

Varför tog då så många år innan jag fick mina diagonser, kunde jag mått så här mycket bättre tidigare? Blir så arg på psykiatrin! Bup pratade om en utredning redan när jag var 15 år, men istället blev de antidepressiva mediciner då de var lättare och billigare för dem!

Nu håller jag på att trappa ur min ångest medicin med hjälp av psykiatrin men då de är så långsamma med allt, så slutade jag med mina antidepressiva själv, varit svårt med abstinensen men annars gått bra. Vet dock inte vad dom kommer säga nät de märker.

Nu är jag bara fast i mellan att må dåligt och vara helt frisk, mellan steg är för fan svårare en allt annat, jag ska förhoppningsviss ut och praktisera innan jag kan få jobba igen. Möten med lss, psykiatrin, försäkringskassan och arbetsförmedlingen. Varför ska de vara så mycket, och varför ska jag ha kontakten mellan alla, varför inte bara ha ett möte med varandra? Trött på systemet som tror att dom har koll! Då dom igentligen inte vet något. Har varit på flera möten men allt är ju bara samma! Bara gör något vill inte vara fast i en cirkel.  

Tiden har gått så fort och ändå då långsamt, man kan nog säga att jag föll till botten på resan mot friskhet men är närmare än jag någonsin varit tidigare.

Men vet inerst inne att jag alltid kommer ha Henne på min axel, vilket var de jag beövde inse! Hon är en del av mig men behöver inte vara den ända delen. 

De gick så långt att jag isollerade mig från allt ock alla, behövde min ensamhet för att stå emot.

Bestämde mig en dag tvärt att jag skulle sluta kräkas, vet inte hur många gånger jag misslyckade men de var gång på gång! Gick upp kilo till kilo men klarade tillsist dag till månader. Idag kräks jag ca 1-2 gånger per år men känns tillräkligt för att kalla mig frisk. 

Gick upp till 110 kg de högsta jag någonsin nått, skämdes mer än någonsin men tog istället steget mot att börja äta. Trodde de skulle bli svårt, men de var så mycket svårare! Åt tidigare 1 gång om dagen som högst och äter idag 4-5 gånger per dag.

Men kontrollen är min, köpte mig ett aktivitetsarmband, började väga maten och räkna kalorier igen. Alla sa att jag skulle ramla tillbaka men har istället gått ner till 79 kg och gymmar 4 gånger i veckan.

Börjar trivas i min kropp och går äntligen i storlek L igen. Mitt mål är att aldrig gå i en mindre storlek en M då jag är 1.74 cm lång. Många säger nog att 79 kg är mycket men de är du som avgör vad som är mycket och inte andra! Du bestämmer över dig och ditt liv ingen annan!