Ligger nu pendlande mellan 74,1-75 kg! precis vid normalvikt.. vill igentligen vara runt 70 kg och inte ligga så nära övervikt hela tiden.

Men måste börja lyssna på min kropp nu.. Varit sjuk 3 långa omgångar inom 2 månader och varje gång jag återgår till min rutin kommer den en ny omgång. Jag har nu tränat 4-3 gånger per vecka i ca 2½ år och promenerat/powerwalkat 10 000 steg alla andra dagar! 

Utan pauser har jag kämpat! Men min kropp är nu övertränad och har panik att över att behöva varvaner. De nya målet har blivit att inte göra något aktivit 1-2 gånger i veckan och låta kroppen vila upp sig & öka kalori intaget. Vill inte förlora de jag vunnit! Hatar att bara fokusera på maten! Vill inte tillbaka ditt!

-Jag vill bry mig om cm & inte kilon!

-Jag vill bry mig om träning & inte förbräning!

-Jag vill bry mig om umgänge & inte mat!

-Jag vill bry mig om ork & inte mängd kalorier!

-Jag vill bry mig om hur långt jag har kommit & inte hur långt jag har kvar!

Fortfarande problem med tankarna om att jag måste förbränna de jag äter! Men vet att jag kämpar igenom detta för att orka ha en vardag som fungerar med ett vanligt liv! Jag måste kunna slappna av utan kravet av rörelse! 

Jag vill nå mitt mål till sommaren att springa ett marathon på 42 km! Jag vill kunna bevisa för mig själv att jag kan slå tankarna om misslyknade! 

Blir mer och mer frustrerad.. Har ont i alla muskler och problem med löpparknä, tar mig trots de till gymmet 4 gånger per vecka.Denna månaden ligger jag på 76,6 kg så har nu bara 1,6 kg kvar till normal vikt. Vilket känns både bra och jobbigt då jag ska gå ner med träningen till 3 gånger när jag väl är där. 

Jag har kämpat så hårt att inte gå tillbaka, men blir mer osäker på mig själv ju mer jag närmar mig. Har bestämt att jag inte ska ner till en siffra utan ett hälsosamt fetprocent istället. Kommer dock fortsätta att väga maten så jag inte äter för lite igen, tänker inte gå tillbaka till svält lägget. 

Också börjat på ny medicin behandling för min  hypotyreos så är lite skraj för att gå upp ett par kilo innan rätt dosering, men i längden blir nog ämnesomsätning som den ska iallfall. Skönt att isäåfall kuna äta normal uttan att oroa sig. 

Kan inte sluta tänka på en situation i gym omklädningsrummet. Tre tjejer runt 13-14 års åldern snackade om hur svårt de är att hitta en jacka då men ser så TJOCK ut i dem flesta.. En av dem vissade sin jacka i storlek S och alla sa tillsammans att allt annat köper de i storlek XS, men jackan var hon tvungen att köpa i S bara för att hon skulle kunna röra armarna hur hon ville. Sedan gick de över till hur TJOCKA dem alla kände sig och att de tog för stor plats. 

En av dessa tre var mer än bara mager! Skulle inte förvåna mig om mer än två av dessa håller på att utvecka ätstörningar. Sorgligt att tjejer inte få lära sig att kvnnokroppen inte är tjock i den åldern utan håller på att utveckla sig till så den ska vara.  

Bara för att höfterna blir breddare så är man inte tjock! Varför är de okej att få större bröst men inte större höfter? Vad är de för syn alla matas in med? Så tråkigt med tre perfekta fina tjejer inte kan se sig som vackra!

Vi är alla skrämda för hur vi alla tror att våra kroppar ska se ut! Men ingen kropp är den samma! Men de betyder inte att vi inte är vackra! Du är skapad som just du ska vara! Så sluta sträva efter något som kan förstöra ditt liv!

Känner stora krav/stress och press av omgivningen... Fick veta för ca 2 år sedan att jag varit fel diogniserad i nästan hela mitt liv. har alltid trott att min ätstörning berodde på PTSD och DEPRESSION då de är de dom behandlat mig för...Allt jag fick var medicin till medicin som bara gjorde mig tröttare. 

Men har nu mina svar, jag har ADHD och ASPERGERS! Vilket jag inte trodde skulle spela någon roll tills jag testade ADHD medicinen för första gången, mitt liv känns helt igen... Jag är jag! Vilken känsla att känna igen sig själv efter att varit så förlorad så länge. Jag orkar igen! Jag lever igen!

Varför tog då så många år innan jag fick mina diagonser, kunde jag mått så här mycket bättre tidigare? Blir så arg på psykiatrin! Bup pratade om en utredning redan när jag var 15 år, men istället blev de antidepressiva mediciner då de var lättare och billigare för dem!

Nu håller jag på att trappa ur min ångest medicin med hjälp av psykiatrin men då de är så långsamma med allt, så slutade jag med mina antidepressiva själv, varit svårt med abstinensen men annars gått bra. Vet dock inte vad dom kommer säga nät de märker.

Nu är jag bara fast i mellan att må dåligt och vara helt frisk, mellan steg är för fan svårare en allt annat, jag ska förhoppningsviss ut och praktisera innan jag kan få jobba igen. Möten med lss, psykiatrin, försäkringskassan och arbetsförmedlingen. Varför ska de vara så mycket, och varför ska jag ha kontakten mellan alla, varför inte bara ha ett möte med varandra? Trött på systemet som tror att dom har koll! Då dom igentligen inte vet något. Har varit på flera möten men allt är ju bara samma! Bara gör något vill inte vara fast i en cirkel.