Kanske är de så att jag är förbannad till att vara sjuk föralltid... Just nu känns de så, förstår inte hur vissa blir valda medan  andra inte blir. 

Om jag fick önska skulle jag vilja leva ett liv i glädje utan ånger och smärta! Men livet självt verkar avgöra vem som ska vara lycklig och vem som ska vara olycklig.

Ibland önskar jag att de fanns någon i min närhet, bara någon som vet hur ångesten plågar mig. Inte bara någon som säger

-Jag vet de är ju så jobbigt hihih! som omgivningen säger med ett skratt av osäkerhet! ingen kan förstå smärtan av varken bulimi eller anorexi om man inte själv haft de. Jag kan tex inte säga att jag vet hur de är med anorexi efter som bulimi är en helt annan sak trots likheter kan man inte bara säga att man förstår. Blir så förbannad på omgivningen de är väl därför jag är anonym här...