Jag har inset att det inte går att bli frisk!!!

Jag är inte stark nog...Min familj har vetat om min sjuksom en lång tid, dom verkar tro att det bara går att sluta... vi pratar inte om min vän... Vi låtsas som att hon inte existerar. Ingen vill veta av henne! Men jag ser deras blickar, ser hur äcklig dom tycker jag är.

Minns den dagen då mina förädrar hittade min spy gömma, det var flera liter av skam!!! Så fort dom nämnde det så sprang jag in på rummet och  låste och bara några sekunder efter slog farsan nästan in dörren. 

Eller den gången då ingen visste att jag hade bulimi och toaletten inte fungerade hemma, fick värdens panik då det inte gick att spola! Minns hur jag gjorde allt från att ta en mug och försöka spolar ner så mycket som möjligt i handfatet, till att lägga flera lager av toapapper över det färgade vattnet som inte gick bort. Efter att jag försökt över 30 minuter och hade gett upp spolade jag en sista gång då det slutligen spolades ner.

Önskar någon kunde förstå... Förstå hur stor plats hon har inom mig! Jag kan inte ge upp hennes vänskap! Har levt med henne så länge nu, minns inte tiden utan henne! Ingen vill nämna eller prata om våran relation så istället har jag blivit ännu mer hemlighetsfull så att ingen ska ta skada av henne... Kan inte ens räkna upp alla mina undanflykter! Dom är alldeles för många.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Ligger nu pendlande mellan 74,1-75 kg! precis vid normalvikt.. vill igentligen vara runt 70 kg och inte ligga så nära övervikt hela tiden.   Men måste börja lyssna på min kropp nu.. Varit sjuk 3 långa omgångar inom 2 månader och varje gång ja...

Blir mer och mer frustrerad.. Har ont i alla muskler och problem med löpparknä, tar mig trots de till gymmet 4 gånger per vecka.Denna månaden ligger jag på 76,6 kg så har nu bara 1,6 kg kvar till normal vikt. Vilket känns både bra och jobbigt då jag ...

Fortfarande jobbigt med att äta ute.. Särskilt om jag inte tränat! Så mycket kcal på en gång så man inte kan få ihop måltiderna bra. Försöker att inte visa de, försöker att få de kännas bra.    Helgerna känns också jobbiga vräker i mig som en het...

Har den sista tiden tänkt väldigt mycket på alla de konstiga ideal vi skapat oss! Varför har jag alltid strävat efter att vara prerfekt? På insidan och ut?  Varför gör man så mycket för andra medans de igentligen inte gör någon skillnad för än själv....

Haft tillbaka tankarna allt oftare igen... jobbigt att påminna sig själv att tänka rätt! Haft mens i 3 veckor då jag skaffat en ny p-stav. Vilket inte gjort tankarna lättare, jag menar finns de någon annan gång utom mens och hetsätningar som man känn...